Mirjam Kalland
Stiftelsens kontinuerliga projektanslag har möjliggjort en unik och långsiktig forskning om mentaliseringens betydelse för föräldraskap och för barnets utveckling. Forskningsprojektet Families First har nu samlat en mångvetenskaplig forskargrupp med forskare från medicin, samhällsvetenskaper, psykologi, pedagogik och hälsovetenskaper. https://www2.helsinki.fi/en/researchgroups/diversity-multilingualism-and-social-justice-in-education/projects/families-first.
Forskningen, som till en början huvudsakligen fokuserade på normativa nyblivna föräldrar, har nu utvidgats till att gälla också olika riskgrupper. Våren 2021 startar uppföljningen av de ca 400 föräldrar som gett sitt samtycke till att vi kontaktar dem på nytt. Forskningsprojektet om föräldraskap och mentalisering har också fått internationellt genomslag, eftersom jag har blivit inbjuden att vara gästande redaktör för journalen Frontiers in Psychology på temat ”Parental Mentalizing: New Frontiers” tillsammans med biträdande professor Helena Rutherford vid Yale Child Study Center, och docent Marjukka Pajulo från Turun yliopisto.
Men vad är mentalisering, och varför är mentalisering värt att forska i? Kort beskrivet handlar mentalisering om en genuint mänsklig förmåga att reflektera över sin egen och andras mentala verklighet. När det gäller föräldraskap handlar det om en kapacitet att vara intresserad av barnets tankar, känslor och motiv bakom handlingar och beteende. Om ett litet barn biter, kan en snabb tolkning vara att barnet är aggressivt. Via mentalisering kan man utforska barnets mentala verklighet och tänka att barnet kanske blev så fyllt av olika känslor att hen inte hittade andra former för att utrycka sig. Då kan man på en lugnt och empatiskt sätt vägleda barnet genom att vara fast och bestämd, men samtidigt lugn och trygg, och visa på alternativa metoder för att uttrycka känslan. Föräldramentalisering har därför en stor betydelse för barnets möjligheter att utveckla självreglering. I mentaliseringsbegreppet ingår kapaciteten att hålla flera perspektiv levande samtidigt, och att hantera osäkerhet utan att kräva snabba lösningar, något som inom mentaliseringsteori kallas ”not-knowing-stance”.
I vår forskning har vi gjort iakttagelser gällande hur mentalisering och därmed förknippad reflektiv funktion i interaktionen utvecklas i föräldraskapet. Interventionsforskningen visar att föräldrar i riskzonen (t.ex. depressiva föräldrar) har en lägre mentaliseringsförmåga än andra föräldrar, men också att det går att stärka förmågan till mentalisering, och därmed också att påverka positivt föräldra-barn interaktionen (Salo et al 2019). Däremot är det svårare att påvisa effekter av preventiva åtgärder i normativa populationer. De mammor som deltagit i mentaliseringsbaserade föräldragrupper visade sig ha högre mentaliseringsförmåga då barnet var två år än någon annan grupp av mammor (Kalland 2019), men skillnaderna var små. Föräldrarna själva upplever sig ha fått stöd för föräldraskapet, och särskilt papporna beskriver att de mentaliseringsbaserade föräldragrupperna hjälpte dem att bättre förstå sina små barn (Sourander et al 2021). Vår forskning visar också att mentaliseringsförmåga har samband med föräldrastress och med barns socioemotionella utveckling. Inom forskningsprojektet h utvecklats två nya frågeformulär, ett gällande egna barndomserfarenheter som utvecklades i samarbete med forskare på Yale Child Study Center under min tid som Fulbright-stipendiat, och ett som gäller mentalisering inom parförhållandet. Forskningen om mentaliseringens betydelse för föräldraskapet fortgår, och har också genererat nya forskningsprojekt inom småbarnspedagogiken. https://www2.helsinki.fi/en/researchgroups/diversity-multilingualism-and-social-justice-in-education/projects/saga-supporting-social-and-emotional-development-in-early-childhood-education-and-care
Min forskarkarriär har varit okonventionell, med perioder av arbete utanför akademiska sammanhang. Man kan kanske utrycka saken så att jag varit intresserad inte bara av att utforska världen, utan också av att förändra den. Därför har mina vägar varit oupptrampade, och att det alls funnits en stig är något som jag kanske ser bäst då jag tittar bakåt. Nu tänker jag att det att man möter familjer och barn i olika situationer också ger drivkraft och ork att fortsätta att jobba för ett samhälle som stöder dem som har det svårt. Samtidigt var forskning något som jag inte ville släppa taget om. Men en sådan situation försvårar möjligheten att få forskningsfinansiering, och kan innebära brist på tid och fungerande forskningsinfrastruktur. Utan Gyllenbergs finansiering hade fortsatt forskning under tidvis pressade omständigheter inte varit möjligt. Nu har forskningsprojektet funnit sitt hem inom pedagogiska fakulteten vid Helsingfors universitet, och projektet har en dedikerad grupp av forskare och doktorander runt detta tema. Stiftelsens stöd har också burit genom tider då denna forskning mött svalt intresse – mentalisering är inte ett högljutt begrepp som erbjuder lätta lösningar, utan ett stillsamt begrepp som erkänner och respekterar icke-vetande och betydelsen av att lära sig hantera osäkerhet, samt förmågan att hålla olika perspektiv levande samtidigt.
Ett varmt och djupt känt tack till Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse på hela forskargruppens vägnar!
Mirjam Kalland
Professor i småbarnspedagogik, Helsingfors universitet
Docent i familjeforskning och socialt arbete, HU
Docent i musikpedagogik, Sibelius-Akademin
Barnpsykoterapeut
