Juulia Jylhävä - Stress och biologiskt åldrande – kan sinnet skada kroppen?

Stress är en vardaglig företeelse för var och en av oss. Stressen kan vara tillfällig nervositet inför en viktig prestation, kronisk oro för nära och kära eller en ständig känsla av otillräcklighet i arbetslivet. I bästa fall kan en kortvarig upplevelse av stress ge kraft och förbättrade prestationer, men som långvarig kan den bli en faktor som tär på kroppen. Allt fler undersökningar visar att stress inte bara är en upplevelse som blir i våra minnen – den förändrar också våra kroppar på cellnivå och kan påskynda biologiskt åldrande.

Det biologiska åldrandet kan betraktas som en långsam men oundviklig process av förfall som så småningom avspeglar sig i alla organ och vävnader. Vanligtvis börjar åldrandet synas i trettioårsåldern och fortskrider med en genomsnittlig takt på 1 % per år. I praktiken innebär detta att bland annat hjärtat, hjärnan, musklerna och immunsystemet gradvis förlorar sin funktionsförmåga. Var och en av oss åldras, men takten för åldrandet varierar individer emellan – och stress verkar vara en av de faktorer som accelererar förloppet.

Det biologiska åldrandet kan mätas på cellnivå, såväl som på organ- och systemnivå och i hela organismen.  De mest kända indikatorerna på cellnivå är telomerer och epigenetiska klockor. En långvarig psykologisk stress kan kopplas till snabbare förkortning av telomerer och en accelerering av våra epigenetiska klockor – stress verkar alltså tära på cellerna snabbare än deras normala livslängd skulle förutsätta. 

Telomerer och de epigenetiska klockor berättar dock bara en del av sanningen. I ett projekt finansierat av Gyllenbergs stiftelse undersöker vi hur stress – både upplevd och diagnostiserad som stressrelaterade störningar – är kopplat till biologiskt åldrande i våra kroppar. Vi använder en mängd olika mätvärden, från celler och vävnader och hela individens biologi. Vi undersöker också om sambanden är kausala, det vill säga om stress i sig accelererar våra biologiska klockor eller om de utlöses av någon annan händelse som sammanfaller med stressen. Därtill tränar vi en AI-modell baserad på inlägg från patientinformationssystem så att vi bättre kan identifiera manifestationer av psykisk stress inom vården. 

Vi inledde projektet genom att analysera hur rutinmässigt uppmätta laboratorievärden inom sjukvården reagerar på stress. Vi mätte olika blodfettsnivåer, inflammatoriska markörer och elektrolyter, både före och efter diagnosen av stressyndrom. Vi undersökte också om dessa mätningar kunde förutsäga uppkomsten av stressrelaterade störningar och symtom (ICD-10-diagnoskoder F43, Z73.0, Z73.3) inom en snar framtid. Till vår förvåning fann vi att flera laboratorievärden hade olika utvecklingskurvor beroende på om patienten utvecklade stressyndrom (Bild 1). Till exempel skilde sig hemoglobin, LDL- och HDL-kolesterol samt natrium- och kaliumkoncentrationerna signifikant från kontrollgruppen (Bild 1) och verkar förutsäga uppkomsten av en stressrelaterad sjukdom inom ett år. Möjliga samtidig förekommande somatiska sjukdomar förklarade inte dessa samband. Vi blev också förvånade över hur lite forskning som tidigare gjorts inom ämnet. Utöver en aktivering av hypotalamus-hypofys-binjureaxeln och utsöndringen av kortisol, förstår vi inte helt den fulla omfattningen av de biologiska effekterna av stress. Denna förståelse strävar vi efter att öka i vår forskning som finansieras av Gyllenbergs stiftelse.

Bild 1. Utveckling av laboratorievärden före diagnos av stressyndrom. Kontrollerna representerar motsvarande ålders- och könsfördelningar som fallen. 

Om stress visar sig vara en oberoende och möjligtvis en kausal riskfaktor till bakgrunden för biologiskt åldrande är det också motiverat att på samhällsnivå överväga hur skadorna som stressen orsakar kan bekämpas. Stress är ju inte bara en individs interna upplevelse, utan påverkas också av social miljö, livshistoria och resiliens, det vill säga förmågan att hantera motgångar. Således ökar långvarig fattigdom, trauman tidigt i livet och diskriminering sannolikt psykisk stress. Händelseförloppet behöver dock inte alltid vara så dystert. Forskning har visat att cellerna kan skyddas från stressens skadliga effekter. Att åtgärda stress handlar därför inte bara om att lindra symtom, utan det kan potentiellt vara ett sätt att bromsa förtida biologiskt åldrande och kan minska skillnader i hälsan på en befolkningsnivå.

Juulia Jylhävä

Chef för forskningsgruppen, docent

Tampereen yliopisto