Kunskapens ansikten - Laura Arpiainen: ”Hundra identiska sjukhusrum intill varandra får patienten att känna sig som en del av ett sterilt maskineri"

Forskaren i arkitektur för hälsa och välbefinnande Laura Arpiainen anser att sjukhusen kan vara vackra och humant utformade byggnader. Gyllenbergs stiftelse har gjort en donation till Aalto-universitetet där hon arbetar som arbetslivsprofessor.

Arpiainen har som vana att fråga sina studenter vid magisterprogrammet då studierna inleds: vem av er tror att en byggnad kan göra en människa sjuk? Flera händer räcks då upp i föreläsningssalens bänkrader. Bra. Men tror ni att en byggnad kan förbättra en människas hälsa? Nu är det endast ett fåtal händer som försiktigt räcks upp.

Arpiainen har som mål att alla hennes elever efter den senare frågan på ett självsäkert sätt räcker upp sina händer. Enligt henne borde alla byggda miljöer ha en positiv effekt på människans välbefinnande.

Arpiainen forskar och undervisar i arkitektur för hälsa och välbefinnande vid Aalto-universitetet, det vill säga i byggandet av sjukhus och andra byggda miljöer inom sjukvården. Till dessa miljöer hör också bland annat byggnader för andra områden inom medicin och exempelvis stödboendelösningar för åldringar.

"Ingen blir arkitekt med fokus på sjukvårdslokaler av en slump. You have to be a glutton for punishment, det vill säga njuta av sådana saker som inte andra gör, säger Arpiainen och skrattar gott. Själv känner hon sig hemma i den ibland komplexa skärningspunkten mellan medicin och byggande.

För patienten är sjukhuset en tillfälligt lokal, för personalen en arbetsplats

Byggandet inom hälsovården är ett specialområde som kräver ett långt tålamod, förståelse för olika användargruppers behov samt kunskap om tekniska och hälsorelaterade krav och om standarder och lagstiftning. En användarcentrerad planering har varit en stigande trend inom sjukvårdens arkitektur redan under några år. Detta är en positiv sak men Arpiainen påminner ändå om att det inte endast är kunderna, det vill säga patienterna, som är sjukhusens användare.

”Exempelvis är det en utmanande uppgift att planera ett pandemisjukhus helt ur användarnas synvinkel. Först måste man förstå hur ett sjukhus fungerar på en processnivå. Detta kan ta många år. Sedan måste man förstå hur sjukhusen fungerar för samtliga användare – även under exceptionella situationer. Ett sjukhus är trots allt en organism”, säger hon.

Sjukhusen är vårdpersonalens arbetsplatser, där de tillbringar en stor del av sin vakna tid. Speciellt vid våra stora sjukhus är det många som arbetar i lokaler som ser aseptiska ut och där dagsljuset inte kommer in. Enligt Arpiainen borde detta åtgärdas. Forskningsresultat har visat att ökad trivsel har har positiva effekter på arbetstagarnas välbefinnande samt på arbetets produktiviteten och kvalitet.

Kan ett sjukhus vara ett konstverk?

Ibland glömmer man bort den mänskliga dimensionen som finns gömd under byggandets lagar och krav. Sjukhus ska vara byggnader som är bra för samhället, men framför allt för patienter och de anställda. Även om det vid sjukhusen är processerna som är det viktigaste är det av ytterst vikt att de planeras med människan i åtanke.

"Om det finns hundra identiska patientrum invid varandra är det lätt för en person att känna sig som en del av ett sterilt system", säger Arpiainen.

En annan viktig faktor för trivseln är kopplingen till naturen, oavsett om den skapas med naturmaterial, ljudlandskap eller naturligt ljus. Dessutom tycker Arpiainen att patienten ska ha möjlighet att kontrollera sin omgivning – till exempel kunna dra bänken under fönstret till en gästsäng för en anhörig. Sjukhusen är späckade med utrustning som inte får röras vid och patienterna är helt utlämnade till sin omgivning.

Sjukhusen uppfyller en rad olika livsviktiga uppgifter varför man inte förväntar sig att de ska vara estetiska eller konstnärliga. Men enligt Arpiainen ska sjukhus och annan sjukvårdsarkitektur inte vara trista bara för tristessens skull, även om olika tekniska krav säkert sätter ramar för designen.

Hon betonar att vi behöver lokaler som validerar oss som människor: de ska stärka känslan av att vi tillhör något. Arkitektur är byggnadskonst när den är som bäst. Byggnadskonst är en term som Arpiainen älskar. Hon citerar den tyske poeten Johann Wolfgang von Goethe, som skrev att arkitektur är frusen musik. Även om syftet med ett sjukhus ursprungligen inte är att vara ett konstverk, skyr Arpiainen institutionell planering.

”Om man dramatiserar kan man säga att patienten reduceras till en stackare som hasar längs långa korridorer med plastpåsar på fötterna. I taken surrar de otaliga lysrören. Varsågod, du har könummer 543. Det är helt omänskligt, säger hon.

I bästa fall ökar de offentliga byggnaderna vår sammanhållning

Laura Arpiainen talar inte om hälsovårdens arkitektur endast som planering och byggande. Hon berättar att hon för sina elever predikar om sociala och samhälleliga faktorer som påverkar hälsan tills det hettar om kinderna, trots att dessa inte är något som hör till hennes arbetsuppgift.

Som exempel nämner Arpiainen den ojämna fördelningen av välstånd, vilket enligt Världshälsoorganisationen WHO är ett betydande globalt hälsohot. Till exempel avspeglas skillnader i förmögenheten i människors förväntade livslängd och i risken att insjukna i sjukdom.

”De som planerar måste förstå vikten och särdragen för bostadsområdet. Vi bygger gemenskaper och rum som är tänkta för att upprätthålla och öka den sociala sammanhållningen, säger Arpiainen.

Det är därför hon uppmanar sina magisterstuderanden att fokusera på allt gott de kan åstadkomma genom sitt arbete. Det är möjligt att rita en byggnad där tyngden faller från axlarna när man kliver in i dem. Och om planerna inte fullt uppfylls så är det ingen fara. På universitetet, om någonstans, får man misslyckas och försöka om igen.

VEM:

Laura Arpiainen, född 1963

• Professor i arkitektur för hälsa och välbefinnande vid Aalto-universitetet

• utbildad arkitekt

• arbetslivsprofessor och chef för forskningsenheten SOTERA som forskar och utvecklar i byggande inom social-, hälso- och sjukvårdssektorn

Artikeln är en del av Gyllebergs stiftelsens serie Kunskapens ansikten. I serien presenteras forskare och universitet för vilka stiftelsen beviljat en professur eller donation.