Suvi Holm
Spelandets tjusning är en personlig upplevelse
Under coronatiderna har nästan alla mer än nog fått bekanta sig med den digitala världen. Många av oss tillbringade våra dagar genom att delta i virtuella möten eller ökade TV-tittandet om kvällarna när sällskapslivet och festandet minskade. För många var de digitala spelen en viktig form av underhållning. Enligt den finska spelbarometern 2021, spelade 78,7 % av alla finländare digitala spel åtminstone ibland. De digitala spelen har sakta men säkert blivit allt populärare. Förutom att spela själv följer man också flitigt med andras spelande på nätet. Av finländarna tittar 19,5 % på livespelsändningar åtminstone ibland (Pelaajabarometri 2021). Spelmaterialet har blivit någonting vardagligt och folk lägger ner allt mer tid på det.
Även om vi i Finland har en framstående forskning om spelandets kultur och till exempel om spelens utveckling, finns det mycket lite psykologisk-medicinsk forskning om fritidsspelandet i Finland. Som psykolog är jag speciellt intresserad av debatten kring våldsamma skjutspel. Hur påverkar denna typ av spel en persons känslomässiga tillstånd? Påverkar spelen alla på samma sätt, eller reagerar spelarna individuellt på dem? Och varför är det så att vissa människor älskar skjutspel och andra inte kan tåla dem? Hur påverkar en människas visuella uppmärksamhetsförmåga på hur man upplever ett fartfyllt skjutspel? Varför är det lätt för vissa att följa med spelet medan det för andra verkar nästan obegripligt?
Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse beviljade ett anslag för min avhandling där jag undersökte dessa teman. För tillfället håller jag på att skriva avhandlingens sammanfattningsdel. I undersökningarna relaterade till avhandlingen upptäckte jag att den visuella uppmärksamhetsförmågan påverkade hur spelvideon upplevdes. Dessutom påverkade preferenserna för spelinnehållet de fysiologiska och upplevelsemässiga reaktionerna som spelet framkallade. Till dessa reaktioner hör bl.a. det autonoma nervsystemets aktivitet, indikerat av hjärtfrekvens och hudens elektriska ledningsförmåga och spelarens upplevelser av självförmåga, nyfikenhet och livskraft. I praktiken innebar detta att om spelaren, eller de som följde med spelet, berättade att de tyckte om det typiska innehållet i skjutspelen (till exempel skjutandet och explosioner), var deras känslomässiga reaktioner annorlunda än för de personer som inte tyckte om innehållet. Förenklat kan man säga att ju mindre en person tyckte om innehållet i spelet, desto mer stimulerades det autonoma nervsystemet i spelsituationen och desto mindre fick personen upplevelsemässigt "ut" ur spelet. Å andra sidan reagerade det autonoma nervsystemet hos dem som tyckte om innehållet i spelet mycket jämnare på spelet, det vill säga spelet stimulerade inte nervsystemet i samma grad. De som tyckte om innehållet i spelet upplevde också mer nyfikenhet, vitalitet och självförtroende när de spelade än de som inte gillade innehållet.
Resultaten förklarar variationen i olika personers spelupplevelser. Känslorna som framkallas av skjutspelen påverkas av preferenser för innehållet av spelen. Dessutom påverkar förmågan för visuell uppmärksamhet hur man följer spelets innehåll. Att spela eller att följa med spelen i fråga utgör därför inte en upplevelse som är identisk och som skulle ha samma inverkan på alla. Däremot verkar det som att spela spel och att följa med dem snarare är en individuell upplevelse som påverkas av spelarens eller betraktarens egenskaper och preferenser.
Jag hoppas att resultaten av min forskning ska bidra till att öppna en diskussion om varför spelupplevelser skiljer sig mellan individer och vad som utgör en bra spelupplevelse. Resultaten kan därtill vara till nytta vid utvecklingen av spel och vid fortsatta psykologiska studier relaterade till användningen av våldsamma medier.
Jag vill rikta ett stort tack till Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse för ert stöd!
